Elpriset statens fel?

Dn rapporterar att avregleringen av el-marknaden ska utredas. Jaha ska vi bli glada för det? Tycker snarare att det är skrämmande att vi har så inkompetenta företrädare så att de inte förstod att om man tillämpar fri prissättning på ett område med ständig brist och i princip noll ny etablering (varför skulle nått stort el bolag satsa på ny produktion? De konkurrerar ju bara med sig själva?) så kommer priserna att stiga och pengarna går från medborgare till VD.ar utan att vi fått något för det! Att avreglera el marknaden får ju privatiseringen av tågtrafiken att framstå som en framgångs saga utan dess like. Nää det är lika bra att förstatliga alltihop och avkräva Reinfelt eller vem det nu månde vara ett ansvar för att elförsörjningen ska fungera. Som det se ut nu kan de ju bara skylla på marknaden.....börjar undra vad vi ska ha politiker till överhuvudtaget då de snart inte styr över något eller har ansvar för något?

Sanningen bakom sjukskrivningarna?

OBS !Saxat från en annan sida! OBS

Det har talats mycket om Socialdemokraternas behov av att tänka nytt och självkritiskt efter valförlusten 2006. Inte minst inom sjukförsäkringsområdet. Tyvärr verkar många inom partiet anse att Socialförsäkringsutredningen, ledd av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg, är en bra utgångspunkt för självkritiken. Det är den inte. Tvärtom är det arvet efter Anna Hedborg och hennes politik som partiet måste göra upp med. Det duger inte att skyffla problemen mellan olika myndigheter och försäkringssystem - politiken måste syfta till att söka goda och hållbara lösningar för individerna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På några få år, från hösten 1997 till våren 2003, fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad de flesta förutsatte handlade det aldrig om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att de långa sjukskrivningarna blev ännu längre- inte på att sjukskrivningarna blev fler. Orsakerna till den höga sjukfrånvaron har stått i centrum för en rad utredningar under 2000-talet. Förre landshövdingen Jan Rydh, som genomförde två mastodontutredningar mellan 1999 och 2002, lyfte fram försämrad psykosocial arbetsmiljö och förändringar som ledde till att utrymmet i arbetslivet för människor med sviktande arbetsförmåga minskade.

Anna Hedborgs utredning, som gjordes 2005 till 2006, gav ett annat svar: det var försäkringssystemet som inte fungerade som det skulle. Sjukförsäkringen var "för mjuk", vilket gjorde att attitydförändringar i befolkningen och släpphänthet inom sjukvården slog igenom. Hedborg menade att sjuk-försäkringen överutnyttjades: "Rätt till ersättning har i längden bara den som är arbetsoförmögen i relation till varje i Sverige normalt förekommande arbete. Det är ingen yrkes- eller bostadsortsförsäkring", slog hon fast. Socialförsäkringsutredningen beskrev sjukskrivning som något som medvetet valdes av många sjukskrivna. Överutnyttjarna var av flera olika slag: till att börja med var det de arbetslösa, som sjukskrev sig eftersom sjukpenningen var högre än a-kassan. Sedan var det norrlänningarna med sina lokala sjukskrivningskulturer. Slutligen var det kvinnorna, som sökte sätt att lösa besvärliga "livspussel" och slippa ansträngande dubbelarbete. Genom att utredningen så tydligt underströk att sjukskrivning var ett val tonade den ner betydelsen av nedsatt arbetsförmåga. Även sjukdom gavs en närmast underordnad roll, som något de sjukskrivna i olika grader upplevde sig ha.
Socialförsäkringsutredningens viktigaste slutsats var att arbetslinjen behövde stärkas: "En stark, för att inte säga sträng, arbetslinje är en förutsättning för generösa socialförsäkringssystem." Anna Hedborg menade att det borde "betraktas som en halv seger att gå från sjukskriven till arbetslös".

Både alliansregeringen och Socialdemokraterna ansåg att Hedborgs utredning hade satt fingret på viktiga problem i sjukförsäkringen. Att slutbetänkandet publicerades i november 2006, då debatten i flera år hade handlat om överutnyttjande och fusk, bidrog säkert till de uppskattande tongångarna. Som forskare med sjukfrånvaro som ett av mina specialområden var jag inte imponerad. Bristerna i argumentationen var tydliga. Hedborg framförde inga tydliga belägg för att överutnyttjande och missbruk verkligen var ett stort problem. Resonemangen om lokala sjukskrivningskulturer baserades till exempel på en enskild studie av två etnologer, som hade jämfört skillnader i attityder till sjukskrivning på två mindre orter, småländska Gislaved och jämtländska Strömsund. Att dra slutsatser om orsakssamband utifrån en sådan studie är helt enkelt inte möjligt.

Utredningens påstående om att svenska läkare utfärdade sjukintyg "mot sin egen övertygelse" byggde på en studie av ett 60-tal distriktsläkare i Dalarna, men generaliserades till hela läkarkåren. Till råga på allt gav studien inget som helst stöd för att läkarnas bedömningar verkligen hade förändrats under de år då sjukfrånvaron sköt i höjden; tvärtom märktes en påfallande stabilitet i bedömningarna. Utredningen bortsåg också från mängder av betydelsefull forskning. Allvarligaste missen var att man inte tog upp den enligt min mening mest kritiska studien om sjukfrånvaroproblemet kring millennieskiftet: sociologen Tor Larssons rapport Den galopperande sjukfrånvaron, publicerad av Arbetslivsinstitutet i oktober 2005. Av alla de forskare som försökt förstå de ökade sjukskrivningstiderna är Larsson den enda som erbjuder en logisk och sammanhållen förklaring, som samtidigt är förenlig med sjukskrivningsstatistiken.
Tor Larssons förklaring är resultatet av ett samhällsvetenskapligt detektivarbete. Han ville utforska sjukfrånvaroproblematiken på nära håll inom den kommunala sektorn, alltså på arbetsplatser med särskilt höga sjuktal. Genom intervjuer med kommunala rehabiliteringshandläggare och genom att noga gå igenom samtliga långa sjukfall i en enskild kommun identifierade Larsson, steg för steg, de avgörande förändringarna på lokal och regional nivå. Därefter knöt han dem till politiska beslut med verkan över hela landet.

För att till fullo förstå Larssons förklaring krävs kunskap om hur svårlösta sjukskrivningsärenden hanterades tidigare, under 1980- och början av 90-talet. På den tiden ansågs det varken rimligt eller realistiskt att äldre personer med nedsatt arbetsförmåga skulle behöva flytta eller omskola sig för att konkurrera med friska personer på den öppna arbetsmarknaden. Utgångspunkten var i stället att de skulle återvända till sina tidigare arbetsplatser, om nödvändigt med anpassade arbetsuppgifter eller mindre arbetsbörda.
Hos större arbetsgivare - kommuner, landsting och stora industriföretag - fanns det "anpassningsgrupper" där arbetsgivaren, facket och de berörda myndigheterna samarbetade för att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka till sina arbeten. Myndigheterna hade flera verktyg man kunde bistå med: om den anställdes arbetsförmåga inte var tillräcklig för heltidsarbete kunde Försäkringskassan erbjuda förtidspension på deltid. I mer sällsynta fall kunde Arbetsförmedlingen hjälpa till genom att knyta ett lönebidrag till den anställde - på så sätt kunde arbetslöshet undvikas, även om personen i fråga inte var till så mycket nytta för arbetsgivaren.
Det fanns också en väl utbyggd företagshälsovård som fungerade som ett stöd i anpassningsarbetet, och som ibland kunde hjälpa till med att ordna arbetsträning hos någon annan. Systemet med anpassningsgrupper var en flexibel och human lösning, som fungerade även för arbetsgivarna.

Det Tor Larsson kunde visa var att systemet hade kollapsat kring mitten av 1990-talet. En central orsak var den kommunala sektorns försämrade ekonomi. Under krisåren på 1990-talet skedde omfattande nedskärningar inom den offentliga sektorn, vilket drabbade anpassningsgrupperna hårt. De öronmärkta pengar som tidigare hade funnits för att ordna anpassade arbetsuppgifter åt sjuka hörde till det första som drogs in när de kommunala budgetarna skulle saneras. Långtidssjuka inom kommuner och landsting fick då betydligt svårare att komma tillbaka till sina arbeten. De negativa effekterna av nedskärningarna förstärktes av en rad olyckliga statliga beslut, som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras arbetsredskap. Möjligheten till lönebidragsanställningar för sjukskrivna anställda togs bort redan 1989, eftersom staten ville att Arbetsförmedlingen skulle fokusera på arbetslösa. Statsbidragen till företagshälsovården drogs in 1993, vilket innebar att företagshälsovården blev helt beroende av intäkter från arbetsgivarna.

Det mest ödesdigra beslutet var emellertid den "renodling" av sjukförsäkringen som drevs igenom 1995-1997. Renodlingen innebar att Försäkringskassan inte längre fick väga in sociala omständigheter utan i stället enbart skulle se till medicinska faktorer. Därmed förlorade kassan möjligheten att erbjuda förtidspension på deltid, om den anställdes arbetsförmåga inte räckte för heltidsarbete. Personer som bedömdes kunna fungera i ett annat arbete fick nu inte längre förtidspensioneras. Något verkligt arbete behövde inte finnas tillgängligt, det räckte om det existerade i teorin.När de öronmärkta rehabiliteringspengarna drogs in och renodlingen drevs igenom självdog anpassningsgrupperna. Resultatet lät inte vänta på sig: på bara fem år tredubblades de riktigt långa sjukskrivningarna. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar, år efter år, utan att vare sig arbetsgivarna eller myndigheterna hade någon hjälp att erbjuda.

När Tor Larssons rapport publicerades förbigicks den med tystnad från politiskt håll. Detta var knappast förvånande: om förklaringen stämmer så var det politikerna själva som hade orsakat den höga sjukfrånvaron. Flertalet av de beslut som fick rehabiliteringssystemet att kollapsa hade lagts fram av socialdemokratiska regeringar, men beslutats under politisk enighet över blockgränserna. Förklaringen måste också ha upplevts som ett allvarligt hot av de aktörer som investerat resurser och prestige i andra förklaringar.

Det är förmodligen någonstans där vi hittar skälen till att Socialförsäkringsutredningen inte ens nämnde Tor Larssons forskning. Ensidigheten i utredningens analys och dess ovilja att förhålla sig till annan forskning än den som stödde teserna om överutnyttjande ger ett märkligt och starkt tendentiöst intryck. Tankarna går osökt till det psykologen Irving Janis kallade groupthink - grupptänkande på svenska. Grupptänkande uppträder i homogena grupper där strävan efter enighet leder till att medlemmarna utplånar sitt eget kritiska omdöme. Konsekvensen blir att avvikande åsikter undertrycks och att alternativa perspektiv misstros eller bortförklaras.

Ett problem var säkert att Anna Hedborgs utredare främst var ekonomer - personer som under sin utbildning lärt sig att förstå människors beteende i ekonomiska termer. För att minska risken för grupptänkande bör man stimulera fritt åsiktsutbyte och eftersträva medlemmar som inte är alltför lika när det gäller erfarenheter och värderingar. Valet av Anna Hedborg som socialförsäkringsutredare var också märkligt och bör ifrågasättas av jävsskäl. Hedborg var själv huvudansvarig för några av de policyförändringar som Tor Larsson pekade ut som särskilt skadliga. Hon var sjukförsäkringsminister mellan 1994 och 1996, alltså under den period då "renodlingen" av sjukförsäkringen förbereddes och beslutades. Hon var också generaldirektör för Riksförsäkringsverket från 1996, då renodlingsreglerna sjösattes.

Det är högst troligt att det var dessa policybeslut som var den utlösande faktorn till att sjukfrånvaron började öka hösten 1997. Men oavsett om vi accepterar detta eller inte borde en person som varit så involverad i formulerandet av den rådande politiken som Anna Hedborg aldrig ens ha kommit i fråga för utredningsuppdraget. Den borgerliga alliansens hårt kritiserade sjukförsäkringsreform har i hög grad byggt vidare på de förändringar som inleddes under Anna Hedborgs tid som sjuk-försäkringsminister. Inspirationen till de strikta tidsgränserna och idén om att flytta över långtidssjuka till a-kassan är direkt hämtade ur Socialförsäkringsutredningens slutbetänkande.

Att basera en socialdemokratisk självkritik på samma undermåliga utredning som alliansen haft som modell för sina reformer är självfallet ingen bra idé. I stället behövs ett radikalt nytänkande. Detta måste baseras på en mer realistisk analys av orsakerna till den "galopperande sjukfrånvaron" och en kritisk värdering av den egna politiken. Tor Larssons forskning är en betydligt bättre utgångspunkt än Socialförsäkringsutredningens ekonomistiska hjärnspöken och hårdvinklade analyser.

Björn Johnson

Källa: http://www.tidskriftenarena.se/text/2010/08/sanningen-bakom-de-sjukskrivna

Fel på vädret, vem kontaktar jag?

Det är något seriöst fel på mitt väder, och jag har inte lyckats få kontakt med någon kundservice eller fått någon respons på mina försök till att kontakta supporten!! Jag har testat ett antal produkter och tjänster, tillochmed ej kompletta sådana. Men jag måste säga att samtliga har haft bättre känsla för sina kunder. Jag har alltid varit missnöjd med vädret, och dialogen med kunderna är i princip noll! Att överhuvud taget släppa en så ofärdig produkt till kunderna får till och med MMORPG branchen att framstå som kundvänlig.

Det finns så många buggar med vädret att jag inte ens vet var jag ska börja, där vädret befinner sig nu är inte ens på beta stadiet, knappt tidig alfa! Till och med när jag skriver det här har solen buggat ut fullständigt och öser sol på min skärm, temperaturen i sovrummet är outhärdlig.
Jag vet mycket väl att Vädret är ett företag som förstår att utnyttja sin monopol ställning. Men det är upp till oss konsumenter av väder att våga välja andra alternativ än väder så att det äntligen kan bli lite hälsosam konkurrens på området.

Att driva med sina kunder på de sätt vädret har gjort i princip sen de startade är inte acceptabelt år 2010. Jag önskar att EU, eller något annat organ kunde ta tag i saken, detta monopol måste brytas!

Att börja tjafsa med banker och liknande är att svälja mygg och sila kameler, EU måste våga säga nej till vädret, hit men inte längre! Det är dags för ett modernt alternativ som möter 2010 talets krav.

Dags att våga stå upp för ett nytt väder! Vem är med mig?

Reality check (verklighets koll)

Läste på Dn om IPRED lagens eventuella effekt och hittade då följande citat av Lars Gustafsson vid Ifpi. "Nu hör det nog inte till det mest feta att gå på skolgården och skryta om att man har hämtat musik olagligt" Ärligt! Har det någonsin varit det? Har han någon kontakt med verkligheten? Man får ju ändå säga att man har varit med sedan det här med fildelning började, och jag kan då aldrig minnas att det var något man skröt om? Hur skulle det låta? "Ja jag delade då ut Transformers 2 idag" "W00t, hur vågar du? tänk om Ponten ringer på?" Osv..tror inte att kidsen som använder pappas dator för att seeda porr vampyr serier tycker att det är coolt, för dem är det väll det man använder internet till, det och WoW då förstås! Tror att det är större chans att dom skryter om att dom raidat Naxxramas än att de delat filer olagligt! På DN konstateras även att intresset för anonymitetstjänster har ökat lavinartat och att det har gjort det svårare att bekämpa riktiga brott på internet. Oooh det var ju helt oväntat? Men jag antar att i Ponten m.fl värld är det värt det att pedofiler och knarklangare kommer undan så länge det får ge nån tonårstjej astronomiska böter för att vilja se senaste avsnittet av True Blood när det släpps och inte ett halvår senare (då de visas på svensk TV, i bästa fall) Nåja, keep upp the good work Ponten, man får ju ge grabben cred för att han har lyckats scamma musik och filmbranschen på pengarna för sin lön iallafall, kan då inte tänka mig att dom kommer att tjäna på att angripa problemet på det här sättet i det långa loppet iallafall! Hoppas artisterna snart inser att de inte behöver ett skivbolag för att tjäna pengar på sina låtar så att vi slipper dom och alla tokigheter de ger upphov till.

Sluta lalla!!

Nu är det fanimig dags att släppa sargen, sluta lalla och börja tackla! Folk som bränner flaggor, särskilt vår fina Svenska, ska behandlas som puck-tvåor och sättas i sargen med skallen före!

Det verkar som det blivit allmänt accepterat att skända länders flaggor på liknande sätt och då föreslår jag att vi skickar de Gripen vi inte fått sålt och visar vart skåpet ska stå.

1 Maj

Upp till kamp!

UsA - kommer för att rädda oss pt2

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 2
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

UsA - kommer för att rädda oss pt1

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Äntligen en börjar svenska staden ta piraterna på allvar!!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-styrka-ska-stoppa-pirater-utanfor-somalia-1.820111

Kanske vore nått för dig Simon? Du och palten kan ju fara, han fixar båten och du resten!

Sverige körs "ratt"-full

Man behöver tydligen inte vara nykter när man sitter i riksdagen. Och danska byggjobbare-facket förhandlar om hur mycket öl de ska få till lunch.
Själv får jag inte dricka alls på jobbet vad jag vet. Kanske lite stark glögg på eftermiddags fikat till jul.

Man kan ju undra; om de får dricka hur de vill; vad som var det stora problemet med Ulrica Schenström och "glad i hatten-gate".

Själv tycker jag det är självklart. Om man inte får styra båt/bil/skoter/cykel/spark full får man självklart inte dricka när man styr ett Land. Skärpning! (på arbetstid/jourtid)

facket/kooperativet

I Malmö delar man ut kondomer till potentiella sexköpare. Jag undrar vad de prostituerade tycker om det här. Själv tycker jag en prostituerad själv ska hålla med kondom. En kostnad som de kanske får skriva av när de deklarerar. Hur som haver,som alla statliga subventioner så komplicerar det här konkurrensen. Så de prostituerade kan nu räknas in i samma gäng som sockerbönder och etanolbilar.
I samma linje:
Vad tycker caférna om "vuxna på stan"/kyrkans prisdumpningen på kaffe och bullar. Blockad på gång kanske?