Sveriges hösta och kanske smalaste topp...

Vill börja med att ursäkta mitt bristande bidragande till denna världsomspännande blogg. Då var det gjort!

Äventyret började i en inte alltför avlägsen galax, nån gång under dom tidiga timmarna på dygnen efter en blöt kväll i en stad som vill bli benämnd som Norrbottens hufudstad.
Jag och en kollega, som vi kan kalla John, bestämde oss för att ta en tur ut i fjällen. Detta beslut var ett resultat av för lång semester och arbetsnakomani. Vi planerade in tredagarsturen nån gång mellan att skruva upp hyllor och montera ikeamöbler.
'
När vi senare samma dygn vaknade med huvudvärk kom vi ihåg att "John" hade en fru. Detta medförde att vi var tvungna att vara mer precisa i våran planering och fick ungefär 5kg mer i packningen än vi inledningsvis hade planerat. När det visar sig att hans fru dessutom hade en syster blev vi ytterligare 5kg tyngre. Att dessa damer dessutom var blodsockertörstande vandringsmaskiner visste vi inget om vid detta tillfälle.

Sagt och gjort, efter hyllmonteringen (som nu fastställts till ett datum), satte vi oss i bilen och tog riktning mot det högsta vi kunde hitta. Resan var lång men underlättades av att den evigt kvittrande frun, som dagen före utlovat att hon skulle sjunga alla 5 timmar, var obotligt bakfull och sov hela vägen.
Resan förlängdes dock strax innan Kiruna när det enda som gick att få in på radion var Kirunas lokalradio. Kanalen sände från någonstans lågt nere i ett gruvschakt* där en föråldrad hippie** satt och blandade gubbrock med reggae som inget hört förut, ibland kastade han in reklamen (singular).

Väl framme där vägen tar slut hade vi inget annat val än att dra på oss dom ännu torra kängorna och börja vandra. Solen sken med sin frånvaro. Väl framme vid Nikkalouktastugan som låg ungefär 2 minuter från parkeringen tog vi en kort rast för att mata blodsockervampyrerna. Därefter lyckades vi ta oss ytterligare 1km innan det var dags igen.. Väl uppfyllda med blodsocker så fortsatte vi turen.

Med blosockervapyrerna i täten så fick marschen att oväntat högt tempo och sockret hade satt ett leende på sällskapets ansikten, till skillnad från ansiktsuttrycken som mötte oss på de vandrare, haltare och stylthoppare som var på väg ner från Kebnekaises fjällstation. Jag börjar tvivla på mina egna förutsättningar och funderar på vad en sån där Sherpa kostar per dygn och om det fanns såna i Nikkaloukta. Jag skingrar mina tankar och bestämmer mig istället för att sluta lova saker på fyllan.

Fortsättning följer...***

*Eget antagande
**Eget antagande men mycket troligt
***Cliffhanger